Efter att ha uppnått självständighet fokuserade Singapore strategiskt på ekonomisk utveckling och etablerade styrelsen för ekonomisk utveckling 1961 under Goh Keng Swee.Med vägledning från den holländska rådgivaren Albert Winsemius prioriterade nationen sin tillverkningssektor, inrättade industrizoner som Jurong och uppvaktade utländska investeringar med skatteincitament.Singapores strategiska hamnläge visade sig vara fördelaktigt, vilket underlättade effektiv export och import, vilket stärkte dess industrialisering.Som ett resultat övergick Singapore från entrepothandel till att bearbeta råvaror till högvärdiga färdiga produkter, och positionerade sig som ett alternativt marknadsnav till det malaysiska inlandet.Detta skifte förstärktes ytterligare med bildandet av ASEAN.^[19]Tjänstesektorn upplevde också en betydande tillväxt, driven av efterfrågan från fartyg som lägger till i hamnen och ökad handel.Med Albert Winsemius hjälp lockade Singapore framgångsrikt stora oljebolag som Shell och Esso, vilket fick nationen att bli det tredje största oljeraffineringsnavet globalt i mitten av 1970-talet.^[19] Denna ekonomiska svängpunkt krävde en kunnig arbetsstyrka som var skicklig i att raffinera råvaror, i kontrast till de resursutvinningsindustrier som är vanliga i grannländerna.Singapores ledare insåg behovet av en arbetsstyrka som är skicklig inom global kommunikation och betonade engelska språkkunskaper, vilket gör det till det primära mediet för utbildning.Utbildningsramen var noggrant utformad för att vara intensiv och praktisk, med fokus på tekniska vetenskaper framför abstrakta diskussioner.För att säkerställa att befolkningen var välutrustad för det ekonomiska landskapet under utveckling, anslogs en betydande del av den nationella budgeten, cirka en femtedel, till utbildning, ett åtagande som regeringen fortsätter att upprätthålla.